Indikatorn visar andelen barn i flerbostadshus som är trångbodda enligt norm 2. I statistiken ingår de bostäder som finns i lägenhetsregistret, vilket utesluter småhus. Det kan däremot röra sig om hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter, ”specialbostäder” (t ex bostäder för funktionshindrade) och ”övriga hus” (boende i byggnader som innehåller lägenheter som inte är avsedda för bostadsändamål). För barn är det absolut vanligast att bo i småhus som hushållet äger. Boendet för barn skiljer sig markant åt beroende på om de bor med en eller två föräldrar. Av cirka 1,7 miljoner barn till samman¬boende bor 70 procent i ägt småhus. Av 390 000 barn till ensam¬stående föräldrar bor endast 15 procent i ägt småhus. Trångboddheten i småhus är troligtvis betydligt mindre än trångboddheten bland de som bor i lägenhet, det genomsnittliga antalet boende per hushåll i ägt småhus är 2,7 personer. Det första måttet på trång¬boddhet, Norm 1 kom på 1940 talet. Enligt det måttet fick det vara högst två boende per rum, köket oräknat, för att hus¬hållet inte skulle räknas som trång-bott. På 1960 talet kom en ny norm på trång¬boddhet, norm 2. Gränsen var fort¬farande två boende per rum, men med kök och var¬dags¬rum oräknat. 1974 infördes norm 3 med syftet att varje barn skulle ha ett eget rum. Enligt denna norm räknas ett hus¬håll som trång¬bott om det finns mer än en boende per rum, kök och var¬dags¬rum oräknat. Sam¬boende vuxna för-väntas dock dela sovrum. För indikatorn används norm 2, trots att det inte är den senaste. Norm 3 är av flera skäl problematisk och ger en betydligt högre andel trångbodda. Enligt norm 3 är till exempel de som bor själva i en etta trångbodda. Normen kräver också att alla barn ska ha tillgång till eget rum, oavsett ålder. Att norm 3 bygger på antagandet att samboende vuxna är partners och därmed kan dela rum, gör dessutom att det i analysen av registerdata finns en viss risk för att inneboende förväxlas med partners och vice versa.